Min recension av Svart Som Silver

I en intervju i Sveriges Radio 1999 fick Bruno K. Öijer frågan om de priser han fått kan "tappa honom på näring". Öijer svarade då att "ett pris är bara ett pris". Nio år senare, efter ytterligare ett par stora priser, och hyllningskörer efter Trilogins fullbordande, står det ändå klart att det har satt sina spår hos Öijer, att ha blivit höjd till skyarna. Det är nämligen ett tema (bland andra) i den nya boken Svart Som Silver. I den enastående dikten "Aldrig" spelar han med de olika epitet han fått, och han vägrar – naturligtvis – sätta sig på tronen som man byggt åt honom.

I de senaste intervjuerna berättar Öijer att allt lovprisande nästan tystade honom för evigt på bokfronten, då han inte vågade skriva igen, i rädsla för att inte nå upp till den hyllade Trilogins höjder. Kanske kan man också, i några av de nya dikterna, spåra en slags mättnad? Karin Boye skrev: "Den mätta dagen, den är aldrig störst / Den bästa dagen är en dag av törst". Öijer har inget kvar att bevisa och egentligen ingen att slåss mot längre (förutom själva samhällsutvecklingen i sig). Det finns en viss fara med det här. Men trots detta har många av de nya dikterna verklig nerv och skärpa – det är dikter som är fokuserade på att berätta något viktigt om livet, och tungan är fortsatt vass när så behövs.

"Utomlands" är ett exempel på en dikt där berättandet går som på ett snöre (eller som på räls, kanske man ska säga i Öijers fall). Det finns ett underbart vackert driv och flöde i dikten, det är magnifik poesi.

En intressant detalj är att nästan varje dikt i Svart Som Silver har fått en titel – detta är väldigt ovanligt i Trilogin, där dikterna endast i undantagsfall har titlar. Jag tycker att detta titelgivande har något fantasifullt över sig, det tyder på en skaparglädje. Det är den genomgående känsla jag får av boken – en befriande skaparlust. Den märks även genom att Öijer använder både (film)citat på engelska och egennamn (Keats, Shelley, da Vinci, Mozart, Hank Williams, med flera). Det har han egentligen inte gjort sen Giljotin 1981. De dikter där man anar en viss mättnad, där det delvis går lite på rutin, är alltså mycket få till antalet. Helhetsintrycket är att poeten känner sig så pass fri och inspirerad att han till och med kan använda ordet "fri" ("en natt som den här är jag fri") - i intervjun från 1999 ansåg Öijer att ordet fri/frihet var förstört, nedsmutsat.

I mångt och mycket är Svart Som Silver en naturlig fortsättning på Dimman Av Allt, det är inget stort avbrott stilistiskt. Det finns en röd tråd genom hela Öijers författarskap. Dimman Av Allt slutade i en vila, med dikten "sjön sov…". Svart Som Silver tar upp samma stillsamma ton. Öijer är inte en författare som experimenterar med olika stilar. Sakta men säkert har utvecklingen pekat hitåt, mot stillheten, ett lugnt vandrande genom tillvaron. En slags sagostämning som kryper fram i olika skeenden. Det är varsamma betraktelser över medmänniskorna, livet, naturen, till och med grässtrånas liv och giftermål.

På ett stilistiskt plan har utvecklingen gått från så kallad ”surrealistisk” poesi (som den blev kallad på 70-talet) till klara, berättande, prosaliknande texter. Den här "prosan" kan man till exempel se i dikten "Så Få", som innehåller ett uttalande Öijer gjorde i en tidningsintervju för flera år sen. I ett samtal med MarieLouise Samuelsson, publicerat i Göteborgsposten 28 september 2001, sa Öijer: "Det vackraste vi har i det här landet är de som inte syns, de som inte deltar i spelet." Jämför med raderna i Svart Som Silver: "det vackraste och mest värdefulla vi har / är dom som aldrig syns / aldrig hörs".

I en annan ny dikt, med titeln "Arvet", lånar Öijer återigen tidigare uttalanden av sig själv, som han gjort i mer prosaiska sammanhang. Diktens slutrader är i stort sett identiska med slutraderna till en presentationstext som Öijer skrev om sin dikt ”En Gång Blommade Trädet” (från Det Förlorade Ordet, 1995) i samband med att hans hustru Maya Eizin Öijer hade en konstutställning med just den rubriken, på Moderna Museet i september-oktober 2007. Då löd orden: "Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt, men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg." I Svart Som Silver heter det: "livet tiden och ett iskallt samhälle / kan ta ifrån dej allt / råna dej på allt / men ingen kan stjäla dina upplevelser / ingen kan ta dina minnen ifrån dej / ingen kan råna dej på din sorg".

Så man kan tydligt se hur Öijer skriver sina nya dikter i ett sorts samtalston. Därför är det också helt logiskt att han nu i intervjuer, både i Sveriges Radio och i Dagens Nyheter, säger sig vilja skriva en roman härnäst, men att den då skulle vara helt olik hans första och hittills enda roman Chivas Regal, från 1978. Istället ska en eventuellt kommande roman mer likna det språk Hjalmar Söderberg använder, säger Öijer, och det är ju ett språk som Öijer till stor del använder i Svart Som Silver.

Enda besväret för Öijer, om han nu väljer att skriva en roman härnäst, blir att han måste börja använda punkter och kommatecken igen, något han tvättade bort redan i Det Förlorade Ordet. Blir nästa bok en mer "traditionellt" skriven roman (för att använda ett beiget uttryck) tycker jag att det ger ytterligare bredd och djup åt Öijers författarskap. Något som utmärkte Gunnar Ekelöfs mästerlighet (Ekelöf är den ende svenske poet jag sätter högre än – eller lika högt som – Öijer) var hans förmåga att kunna dikta om precis vad som helst. Till exempel skriver Ekelöf i en dikt om en lammkotlett som inte vill bli uppäten, men han gör det med samma briljans som alltid, hur fånigt ämnet än må låta för den som inte har läst dikten. Jag tänkte nu skriva att om man skulle önska sig något mer från Öijer skulle det vara en sån slags dikt, men så inser jag att han faktiskt har skrivit en "sån" dikt i Svart Som Silver – dikten om trädet som inte vill bli möbler, väggar och golvplankor.

Någonting som skiljer Svart Som Silver från Trilogin är att väldigt många av de nya dikterna handlar om diktandet, om poesin och poeten själv. Det är rent av det övergripande temat. Ekelöf skrev en gång en essä med titeln "Självsyn" och det skulle kunna vara en underrubrik till Svart Som Silver. Är det här kanske Öijers mest självbiografiska bok? Den är utan tvekan väldigt personlig, och det är förstås genom att vara så personlig som Öijer når ut till andra.

Öijers dikter handlar inte om att få någon att känna sig mindre ensam och övergiven, "men mer betydelsefullt / mer värdefullt ensam och övergiven". Öijer lyckas förmedla en känsla av värdighet till läsaren, som hon kan bära med sig. Läsaren uppfylls av en känsla av någonting större, som hon kan erfara i sin ensamhet: någonting större än jaget, större än livet.

/Per Erik W.