onsdag 31 december 2008

Om Bruno K. Öijers nyskrivna nyårsdikt, publicerad i DN idag



I början av december hörde DN av sig till mig; man ville komma i kontakt med Bruno K. Öijer, för att fråga om han har en nyårsdikt till dem att publicera i DN. Jag vidarebefordrade förfrågan till Öijers pressansvarige, och berättade sen för några personer kring mig om detta. Ingen trodde att Öijer skulle nappa på förslaget, men själv trodde jag att det var rätt sannolikt att Öijer skulle tacka ja. Särskilt eftersom det redan i Svart Som Silver finns en dikt ("Säker På") med ett nyårstema. Den har framförts under hela Svart Som Silver-turnén och är en av diktsamlingens bästa dikter, inte minst för raderna om nyårsnatten; nyårstemat kopplas till livets stora frågor och sanningar, och gud. För övrigt har Öijer tidigare, genom åren, publicerat texter i så väl DN som andra dagstidningar, innan de getts ut i bokform. Vissa av Öijers tidningstexter har inte hamnat i böcker alls. De fyra monologerna från 1997 publicerades enbart i DN.

Jag tycker alltså att det är kul och inte särskilt överraskande att Öijer antog sig uppgiften att skriva en nyårsdikt för DN, trots den korta tid han fick på sig. Öijer besitter en sån stor säkerhet, inte minst nuförtiden, att vad han än rör vid blir till guld. Det vill säga, han kan skriva om vad som helst numera, och det behöver inte ligga i träda i åratal för att kvalitetsbestämmas. Kanske har Öijer genom åren, stundtals, varit en överdriven perfektionist. Han talar alltså om att varje dikt han publicerat finns i åtminstone 38 versioner, innan den är klar. Men Öijer skrev uppenbarligen denna nyårsdikt på ett par-tre veckor (DN hörde av sig till mig med förfrågan den 2 december och jag vidarebefordrade till Öijers pressansvarige samma dag; dikten publicerades på dn.se redan den 30 december). Förmodligen har dikten inte genomgått 38 versioner på denna korta tid. Och det tycker jag känns som en befriande utveckling för Öijer.

Öijer talar allt oftare i intervjuer om att skriva en roman härnäst, som bygger på dagboksanteckningar från 70-talet, bland annat. Ett romanskrivande kan rimligtvis inte präglas av samma sorts språkliga perfektionism kring varje ord, som en dikt på en handfull rader. Och det är också mer prosaliknande texter som Öijer skriver med Svart Som Silver (som enligt Öijer skrevs under relativt kort tid - sju månader) och denna nya nyårsdikt, som liksom nyårsdikten "Säker På" i Svart Som Silver handlar om Hank Williams.

De här dikterna är längre till omfånget, jämfört med tidigare typiska Öijer-dikter. Det handlar nu om mer resonerande dikter. Och personligen tycker jag att det är då Öijer är som allra bäst. Det finns redan i Dimman Av Allt åtminstone en sån lång, "prosaisk" text, som heter "Ande", som framförts - tror jag - varje kväll under Svart Som Silver-turnén, och som alltså verkar ligga Öijer varmt om hjärtart. För övrigt: när jag skrev min D-uppsats i litteraturvetenskap 2002, om ett tema i Dimman Av Allt, var det framför allt dikten "Ande" jag fokuserade på (jag tyckte mig se en koppling mellan dikten och Orfeus och Eurydike-myten). I Svart Som Silver finns liknande långa, långsamma "tankedikter", inte helt olika Ekelöfs klassiska tankedikter, som "Eufori", t.ex. Det är dikter skrivna med ett självklart lugnt, ett enkelt språk, som brev till en nära vän, eller dagboksanteckningar.

Nyårsdikten heter "Lans Av Ljus" och jag tycker att det är en väldigt bra text. Den fortsätter i samma stil som många av dikterna i Svart Som Silver: den innehåller flera namnangivelser, som Hank Williams, Ohio och Bergspredikan, den har citat på engelska (I Saw The Light), ett tydligt självbiografiskt anslag "[jag] röker bara på en hyfsat / god cigarr jag måste fått av någon / som tack för att jag nyss uppträtt ikväll / inför en handfull människor / på en teater jag redan glömt bort namnet på", och här finns konkreta saker som en "steel guitar".

Länk till dikten finns för tillfället på första sidan på BrunoK.se. Fortsättningsvis återfinns den på sidan för övriga verk. Klicka här för att läsa "Lans Av Ljus".

8 kommentarer:

TN sa...

Jag tycker precis tvärtom. Bruno K Öijer, anarkisten, är i dag en del av det kulturetablissemang han en gång i tiden ville spränga. Givetvis, hans diktande otroligt, fantastiskt, vackert. Men hans böcker ges ut av W&W och han skriver nyårsdikter i DN. Att tala om idealens söndermangling är i underkant.

Per Erik sa...

Men en viktig ambition för Öijer är ju att nå ut till människor med sina texter, och att gratis få två helsidor i Sveriges största tidning på nyårsafton, och använda de sidorna till att publicera sin nyskrivna dikt, med illustration dessutom... det är väl en bra deal för en konstnär, att på det sättet få möjlighet att skjuta några "pilar av ljus och mening" in i DN-läsarnas liv?

Jag tycker hela grejen också ger ett mått av dignitet till DN. Även om det är ett knep från dem att höja sitt varumärke känns det helt rätt och det ger mig en känsla av att åtminstone en tidningsredaktion fortfarande värdesätter bra grejer.

Och sen... Vad är det för ideal att inte vilja bli läst? Har han haft ett sånt ideal? Jag tror för övrigt att det är en missuppfattning att det var Öijer som sa "Spräng den förbannade kultureliten!", jag har för mig att jag läst att det var typ Eric Fylkeson eller nån annan i gänget som myntade det uttrycket.

Öijer protesterar alltid bestämt emot att han skulle vara en outsider. Senast i Aftonbladet-intervjun som kom häromdagen talar han med stolthet om att han når ut till så pass många som han gör. Det viktigaste är väl - som jag ser det - att han är en fri författare, fattar sina egna beslut, äger sina böcker, och inte har någon redaktör eller liknande som petar i hans texter.

sadparadise sa...

Jag tror manuskriptet for romanen mer eller mindre ligger klart, om det bara befann sig pa idéstadiet ar jag tveksam till att han skulle prata pa det sa pass mycket i media. Att latsas som att han inte har skrivit den an, det ar bara slug marknadsforing.

Rakna med att det ligger en roman pa bokhandelsdiskarna inom nagot ar.

mikael sa...

fin text om "lans av ljus"! men en liten detalj: de fyra monologerna kom ju först i filmen "från en demons båge", och finns sen med i "samlade dikter".

hälsar mikael askander

Per Erik sa...

Mikael - jo, du har rätt, och jag vet att monologerna först förekom i TV-filmen Från En Demons Båge, men då endast tre hela monologer och slutet av den fjärde. I DN publicerades även den fjärde monologen i sin helhet. Jag har lagt ut den här: http://brunok.se/demons.htm

Jag visste inte att de fanns med i Samlade Dikter. Är du säker? Det måste vara den senaste utgåvan då, från 2004. Den äger jag inte, jag har 1997 års utgåva, och har inte köpt den där senaste, eftersom jag har alla böckerna från 1997 och framåt i andra format, originalutgåvor + Trilogin-pocketen.

Vad gäller Öijers tidigare tidningsdikter så brukar de förr eller senare hamna i en bok, t.ex. "Skisser till ett av Dödens Tal" som trycktes i DN 1984, kom sen med i Medan Giftet Verkar 1990. "Vi Lägger Det Svarta Puzzlet" i Aftonbladet 1988, också i Medan Giftet Verkar, två år senare alltså. Ett annat exempel är den här dikten: http://brunok.se/jagkunde.htm
som sen publicerades i Det Förlorade Ordet, 1995.

sadparadise - ja, det är ju en intressant tanke. Det kanske ligger något i det du säger.

Henrik sa...

Faktum är endå att han har haft väldigt olika åsikter om outsiderbegreppet genom tiderna.
Det är väl bara nu på senare tid han helt tagit avstånd från det.

Colin Wilsons bok Outsidern var ju bibeln för honom i början av 70-talet.

Jag tycker absolut inte att han är en del av det sk kulturetablissemanget.

Per Erik sa...

Henrik, ja, det var väl 1999, i SVT, som Öijer sa: "Att vara outsider i ett sjukt samhälle måste ju vara något starkt och bra". Men därmed inte sagt att han själv såg sig som en outsider då heller.

Var det inte Ekelöf som myntade begreppet "outsider" i Sverige först? Jag undrar om inte hans essä "En outsiders väg" skrevs före Colin Wilsons bok, som kom ut 1956. För Ekelöf var hur som helst ordet mycket positivt laddat och jag tycker det verkar som att Öijer också såg det som ett positivt, för honom relevant begrepp för några decennier sen, men i takt med att han blivit Sveriges störste, mest hyllade, mest läste poet, som drar fulla hus på sina turnéer, går det inte längre att kalla sig outsider, så det är väl bara bra att Öijer är rak med det. Det behöver inte finnas något egenvärde i att vara outsider. Samtidigt brukar Öijer poängtera hur viktigt det är för en författare/konstnär att häda det samhälle han/hon lever i, att se igenom lögnerna och så vidare. Det är ett sorts utanförskap, förstås, att ställa sig vid sidan. På det sättet står han fortfarande utanför kulturetablissemanget, som du också skriver, Henrik.

Gunnar Odhner sa...

Det här med outsider, och försöken att vara det, är ju intressant. Jag menar att det inte går att vara outsider, om man inte inser att det är omöjligt. Varför det? För att språket hör ihop med livsformen, samhällsstrukturen och inte kan vara något annat än det är. Vore man verkligen outsider skulle ingen förstå vad man säger utom dem som inser ovannämnda förhållande. Öijer och Ekelöf är alltdså skenbart outsiders, men i själva verket talar de samma språk som alla andra med förskjutningar och variationer. Sonnevi är ett annat exempel. De flyter alla i en mittfåra utan att vara medvetna om det. Något annat är som sagt inte möjligt, om man inte inser att det är omöjligt. Då kan det vara möjligt. Wittgenstein skulle hålla med mig, men tyvärr finns han inte längre.