Min rapport från Bruno K. Öijers sista föreställning 2008

Igår kväll, söndag den 21 december 2008, gick Bruno K. Öijer upp på scenen för sista gången det här året. Det är möjligt att Svart Som Silver-turnén fortsätter 2009, men det finns just nu inga konkreta, officiella turnédatum för framtiden.

I natt tänkte jag att den första Stockholmsföreställningen, den 23 november, nog var den bästa, men som mitt sällskap igår påpekade: även om publiken var "sämre" igår, den 21 december, även om stämningen i lokalen inte var lika magisk som för en månad sen (och vi hade heller inte lika bra platser denna gång), så var kanske Öijer själv som allra bäst igår. Han utstrålade harmoni och lugn och gav oss en hel del nytt mellansnack. Det var interaktion mellan honom och publiken.

När den första Stockholmsföreställningen gick av stapeln hade turnén pågått i drygt en månad, och alla Öijer-fans i Stockholm med omnejd hade säkert väntat länge på sin favoritpoet. Publiken då, den 23 november, var en riktig hardcore-publik, hängiven till tusen. Golvet och väggarna vibrerade då, taket så gott som lyfte. Det var en nästan religiös stämning i huset (i ordets positiva betydelse). De som gick på Öijers sista föreställning igår var förmodligen, till stora delar, människor som nyligen fått upp ögonen för Öijer. Svart Som Silver har nu spridits som ringar på vattnet och nått ut till de som tidigare knappt (eller inte alls) hört talas om Öijer. Det märktes igår att det var många där som inte kände till dikterna på samma sätt som publiken den 23 november gjorde.

Turnéns sista setlist såg i princip ut som vanligt, men Öijer lade till några rariteter. Till exempel den grymma dikten "Din Skugga" från Det Förlorade Ordet, och "vitsipporna..." (en kort dikt från Dimman Av Allt), som han avslutade med ett leende. 20 dikter ur Svart Som Silver framfördes, bland annat den dikt som nu blivit min favorit den senaste månaden: "Här Utanför" (s. 51 i Svart Som Silver). Den har framförts under alla de fyra föreställningar jag varit på. Här är ett 90 sekunders smakprov, ett framförande av denna dikt i Västerås den 31 oktober. Höger-klicka här och välja "Spara mål som..." för att ladda hem ljudfilen till din dator.

Någonting nytt den här kvällen var att Öijer valde att utöka vissa dikter genom att låta dem börja om när de var slut, så att säga. När dikten ifråga egentligen var slut framförde han på nytt dess första rader. Till exempel "Kylan" från Dimman Av Allt: Efter slutorden "jag kände att orden / jag kände att bilderna / kom till mej" började Öijer om med inledningsraderna: "grävskoporna / tog min barndom / slog sönder äppelträden..." och så vidare. Han gjorde likadant med några andra dikter också.

Avslutningsvis en kul grej om boken Giljotin, från 1981. I slutet av första akten, innan framförandet av "Lät Dom Ligga", från just nämnda bok, sa Öijer:

"[Giljotin är] en bok som ligger mig varmt om hjärtat... När den kom ut fick den knappt en enda recension, förutom en mycket klassisk, i en av våra kvällstidningar. Den löd: 'Hur kan man ge ut en bok som heter Giljotin, när den avskaffades i Frankrike år 1824?' [Publiken skrattar] Jag hoppas nivån på våra litteraturkritiker har höjts sen dess... Sen en annan sak... Giljotinen avskaffades inte i Frankrike förrän långt in på 60-talet. Men såna kunskaper kan man ju inte kräva av de här skitstövlarna! [Jubel och skratt från publiken] Tack allihopa!!"

För skojs skull försökte jag hitta denna recension, som Öijer syftar på, bland det Öijer-material som den vänlige Michael Godhe skickade till mig tidigare i år. Ett antal Giljotin-recensioner fick jag då, men inte ovannämnda. Det stämmer alltså inte riktigt det som Öijer säger, att diktsamlingen knappt recenserades, men det är sant att den fick relativt få recensioner. Giljotin gavs ut i november 1981, men en del recensioner publicerades inte förrän ett par månader senare. Generellt kan man säga att morgontidningarna, dagstidningarna, var betydligt mer positiva till diktsamlingen än kvällstidningarna. Ett axplock:

I Östersundsposten den 2 februari 1982 skrev Peter Lucas Erixon att han "hyser den största respekt" och även "sympati" för både Öijers person och lyrik.

Gefle Dagblads recensent Niels Hebert såg (den 2 november 1981) en "styrka" i de 134 kortdikterna (Confetti-dikterna), Hebert kände att Öijer kanske "är på rätt väg och det är en väg som kan leda till ett riktigt genombrott".

"Bruno K. Öijer surfar framgångsrikt på den poetiska ytspänningen, står någon gång på huvudet men kommer snabbt upp igen" skrev Peter Curman i Stockholmstidningen den 25 januari 1982. Öijer är "skicklig", skrev Curman, och är allmänt positiv i sitt omdöme.

Sven Christer Swahn skrev i Sydsvenska Dagbladet den 19 januari 1982 att "Det finns så mycket spännande spänningar i Öijers nya samling att man redan väntar på en fortsättning [...]".

Per Svensson skrev i Kvällsposten den 12 januari 1982 att Öijers "aktier på den litterära börsen har rasat katastrofalt. Hade Öijer varit idrottsman i stället för poet skulle tidningarna för längesedan ha drämt till med rubriken "Är du slut nu Bruno?" Svensson ansåg vidare att en av Öijers största svagheter alltid varit hans "monumentala brist på självkritik och hans uppenbara oförmåga att sovra bland ordmassorna". Per Svensson uppmanade avslutningsvis Öijer att "använda radergummit lite flitigare".

Expressen och Magnus Ringgren var allmänt sarkastisk i tonen och ironiserade över Öijers yttre person; recensionen (publicerad den 17 november 1981) är bara 10 rader lång.

Staffan Stolpe recenserade Giljotin i Arbetet den 7 november 1981 och erkände att hans känslor "pendlar mellan avsky och beundran". Stolpe ansåg att Öijer "gång på gång visar vilken målerisk och musikalisk diktare han är".

Dagens Nyheters recension, skriven av Ole Hessler den 15 november 1981, kan sammanfattas med stycket: "Det är lätt att invända mot det pubertala och dekadenta hos Bruno K. Öijers dikter, men han äger rika språkliga resurser och ett ovanligt personligt bildspråk."

Apropå Dagens Nyheter... Här är Åsa Beckmans recension av Öijers fredagsföreställning på Södra Teatern i Stockholm: "Bländande Bruno K. Öijer". Åsa Beckman skriver alltid bra, och har väl skrivit om Öijer i 20 år. För övrigt: I slutet av recensionen skriver hon: "[Föreställningen] borde dokumenteras och filmas. De som sett Öijer på tv vet hur hans kraft tränger in i vardagsrummen och får alla åldrar att stanna upp och lyssna. Fler borde få vara med om det som händer de här kvällarna på Södra teatern." Till Åsa Beckmans - och alla andras - glädje kommer ju också SVT att sända ett program med titeln "Bruno K. Öijer på Södra Teatern". Information här.



(Spelkort som förekommer i Bruno K. Öijers diktsamling Giljotin, 1981.)