När Bruno K. Öijer uppträdde på Orionteatern i Stockholm i slutet av mars 2002 höll han ett försvarstal för "de unga människor som protesterar mot orättvisorna i världen", men som blir kallade för "ligister" och "terrorister" – alltmedan "ordningsmakten skjuter skarpt" och "idiotins fallskärmar växer sig så stora att de skymmer solen… vår inre sol skyms av maktens arrogans".
"Det har blivit kallt i det här landet", sa Bruno K. Öijer.
Annars har Öijer inte haft för vana att uttrycka sig direkt politiskt de senaste decennierna. Han har stått över det här samhällets och den här tidens debatter och sakfrågor, liksom de stora författarna oftast gör. De talar på en djupare nivå och använder ett språk för alla tider.
När Öijer intervjuades av Rolf Börjlind i augusti 1975 förklarade han varför politik inte är det ämne som primärt sysselsätter honom: "Jag har inte hittat något ekonomiskt system nånstans, som har kunnat utplåna den centrala känslan hos människan att: vafan är jag här för, vad lever jag för, jag skiter i allt – den känslan har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Jag tror inte på att offra en massa människor för att nå ett mål. Jag tror inte på några 5-årsplaner."
Den viktigaste frågan – rent "politiskt" – för Öijer verkar vara motståndet mot att bli utnyttjad av andra: "Där kan man möjligtvis snacka om nån slags anarkistisk politik, om arbetarråd som tar över produktionen i kooperativ och får sin egen vinst."
Men att skriva för arbetarna, för arbetarnas sak, har aldrig intresserat Bruno K. Öijer, som menar att varje enskild individs befrielse är hennes egen sak och ansvar: "Jag har ingenting att lära dom [arbetarna]. Om deras arbete eller deras kamp. Inte det minsta. Det kan dom själva."
Det Bruno K. Öijer alltid har värnat mest är individen, den ensamma människans eget liv, som ingen annan har rätt att förnedra. Därför är Öijer inte en som skriver om eller för "folket". Att stämplas som "jobbare", eller "svensk", är "förnedran", menade Öijer i en intervju i februari 1984.
Outtröttligt betonade han även då detta: att inte vara slav. När många andra jobbar för yttre social befrielse kämpar Bruno K. Öijer för den inre befrielsen. Man kan koppla det till något som Doris Lessing skriver i sin bok med den öijerskt klingande titeln
Instruktion för nedstigning i helvetet. Inledningsvis anger hon bokens motto:
"Berättelse från den inre rymden, ty inåt är den enda väg som finns att gå."
