Poeten och litteraturprofessorn Anders Olsson, som sedan 2008 är ledamot i Svenska Akademien, intervjuas av TT Spektra 11 januari 2010 angående de stora svenska poeternas nej till att skriva bröllopsdikt till kronprinsessan Victoria. Från intervjun:
"[Anders Olsson] tror inte att poeternas upprördhet enbart handlar om beröringsskräck inför kungahuset.
– Poesin är hårt trängd i vårt samhälle. Poeterna är vana vid att bygga upp sina författarskap helt utifrån sina egna premisser. Att få ett uppdrag utifrån är väldigt främmande känslomässigt, man kan inte tänka sig författandet i någons tjänst över huvud taget. Det är som Gunnar Ekelöf skrev: ”Non serviam” – jag tjänar icke.
Han poängterar att de flesta poeter skriver i ensamhet, utan förväntningar på att fler än kanske tio eller hundra personer ska läsa vad de skrivit. Poesin står inte högt i kurs i det offentliga rummet och har blivit en alltmer marginaliserad konstform. En del, som Bruno K. Öijer, har visserligen haft publika framgångar, men ser sig ändå som outsiders.
Anders Olsson är inte säker på att han själv skulle ha tackat nej till uppdraget att skriva kärleksdikter till prinsessbröllopet – men tycker att debatten har varit uppfriskande.
– Jag tror att få är medvetna om poesins ställning i dag i samhället, att den är så hotad och att den representerar en annan kraft. Det är bra att man är så passionerad, för det vittnar om att poesin inte är död och att den heller inte kommer att dö."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
till leah, grönland 2001
solen går ned
mellan dina fötter
vid relingen
utom din kustlinje
ser jag månen
stiga upp ur havet
innan jag hunnit döda
det jag föresatt mig
har jag förlorat
det jag styrde ut för att vinna
livet är allt jag har och
livet har inget värde
det vet alla
som aldrig älskat
Skicka en kommentar