Igår kväll återvände Bruno K. Öijer till den stad han bodde i 1972-73 - Uppsala. Svart Som Silver-turnén stannade inte i Uppsala förra året, så det var nu ett efterlängtat besök. Fullsatt till sista plats var det också, på Reginateatern, en intim, passande scen för Öijers föreställning. Ett ganska vackert ställe, helt enkelt. I början berättade Öijer lite om tiden då han bodde i Uppsala, "på Eriksgatan 15... Jag lade märke till att man inte rivit just det huset".
Så här såg det ut när jag gick förbi där för ungefär ett år sen (april 2008):
Jag har sett två föreställningar i år och båda har varit längre än de som gavs 2008, det kan väl tolkas som ett gott tecken, som att Öijer trivs på scenen, och att han brinner för att framföra många dikter ur sin repertoar. Personligen tycker jag dock att tonvikten ännu mer kunde ligga på Svart Som Silver, då det är dessa texter som funkar allra bäst. Allt är lysande, som de också skrev i Upsala Nya Tidning idag, men det finns flera stora dikter i nya boken, som till exempel "Till Avsked" (s. 74) och "Sången" (s. 30), som jag inte tror har framförts live, och som kanske kunde ersätta ett par trotjänare från Det Förlorade Ordet, som hängt med länge.
"Magisk afton" skrev Hallands Nyheter, om föreställningen i Varberg på fredagkvällen, och när man tagit del av alla recensioner från de olika dagstidningarna runt om i landet, dagen efter föreställningarna - från Karlstad 20 oktober 2008 fram till Uppsala idag, då kan man konstatera att precis alla har varit odelat positiva. Öijer får "ta emot gåvor och lyssna till hyllningar", som det heter i hans dikt "Aldrig". Men det är inte så konstigt heller - han har ju ingen motsvarighet i Sverige. Det är därför andra svenska författare blir avundsjuka, som Björn Ranelid i en intervju i Nöjesguiden för ett par veckor sen. Ranelid säger där:
"Titta på Bruno K Öijer. Han blir recenserad när han framträder. Och så står det att han har stor publik. Jag har 30 gånger större publik. Jag har talat inför 55 000 på Liseberg. Vet du varför jag säger det själv? Därför att ingen annan säger det. Bruno K Öijer springer de benen av sig för att recensera – jag har aldrig blivit recenserad i DN, trots att jag talat inför fler människor än någon annan svensk författare gjort."
Tillbaka till Öijers föreställning: De absolut starkaste dikterna live, denna kväll och under hela turnén, är - enligt min uppfattning - "Så Få", "Här Utanför", "Hålla Honom Kvar", "Aldrig", "Faller Sej Naturligt", "Sky Av Lögn", "Ensamt Moln" och "Framme". Dessa dikter ingår alla i den nya boken Svart Som Silver. Av de äldre dikterna är "Två Tomma Händer" bäst, den är suverän live (bättre live än på pappret), allra helst när den framförs energiskt, med attack.
"Ni behöver ett glas vin, och jag behöver...två" sa Öijer efter en dryg timme, och då blev det en kortare paus, innan den andra akten, som innehöll en historia om Muhammad Ali och dennes dikt som hamnat i Guinness Rekordbok som världens kortaste ("me, we"). Öijer hyllade Ali: "Det är en bra dikt, skriven av en bra människa".
Alla gånger jag sett Öijer live har han talat varmt om djur, inte bara om sin egen vita Birmakatt, men oftast är det just hon som omtalas. Öijer påstod - skämtsamt - att han var lite besviken på henne, för att han inte fått någon respons från henne, trots att han kört en dikt till hennes ära varje kväll på turnén: "Hon är svårflirtad, det är inte mycket som imponerar på henne". Överhuvudtaget var det en mycket bra kväll, ett av de allra bästa uppträdanden jag sett, endast Södra Teatern den 23 november 2008 var bättre.
